Nu är vi redo för de stora höjderna    Tillbaka till första sidan     

Idag känns allting rätt. Strålande sol på morgonen. Vi är utvilade och i toppform. Gretel, vår lokale guide mötte oss utanför Bruno och Marias hus. Katti har nyss sprungit ut på sitt grönbete.

Härliga alpängar att vandra ¨på  
Precis som hemma med fina spångar  
och upptrampade stigar.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi begav oss direkt uppför, förbi skidmuseet, där Jörgs far, Edmund finns på en bild föreställande den första kullen utexaminerade slidlärare från S:a Anton. Det är otroligt vackert när vi vandrar upp för sluttningarna. Värmen steg, varför Jörg och jag försökte släcka törsten i en liten bäck men Gertel berättade försynt, att så länge det finns hus ovanför, så bör vi undvika att dricka vatten ur bäckar. Vi tog det till oss, för det känns som en bra livsregel. Vi pinnade på och efter ett tag försvann husen medanför oss.  Efter några timmar fick vi syn på områdets högsta alp. Gertel berättade att Edmund gjorde sitt examensprov, som alpklättrare på just den alptoppen.

Andhämtiningspaus  
Det blev brantare och brantare. Edmunds examensalp rakt ovanför Jörgs kepa.  
Tillslut var vi uppe på de höga höjderna.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nästa sida

 

Nu började jag känna mig lite konfunderad över Gertel, som varken satte sig ner när Jörg och jag vilar oss ( i och för sig rätt sällan men ändå) och inte dricker hon något vatten häller vid vår små korta raster. Jag tror att hon ville nog impa på Jörg och mig. Efter ett tag till passerar vi trädgränsen, som här nere i Österrike ligger på c:a 2000 möh till skillnad från i Sverige där den ligger på 1000 möh tror jag. Snart började vi även nå snö, alprosor mm. Jörgs och min andhämtning blir lite tyngre i men inte Gretels. Jag kollade med Jörg och han berättade att han var pensionär? Då förstod jag att pensionsålder var mycket låg här i Österrike. För något annat kunde det inte vara.